Vad är egentligen overlanding?
Begreppet är inte helt lätt att definiera och det saknas definitivt ett svenskt ord som på ett enkelt sätt förklarar vad Overlanding är. Låt oss därför ta det från början.
Ordets ursprung hänger samman med den tidiga boskapsskötseln i Australiens avlägsna, glest befolkade inland – The Outback – där man drev boskapen över långa distanser till marknaderna vid kusten.
Den första dokumenterade resan ägde rum år 1836 då boskapsuppfödaren Joseph Hawdon (1813–1871), tillsammans med två andra, drev 300 nötkreatur från området kring Murrumbidgee River i New South Wales till Port Philip i Melbourne. En sträcka på 480 kilometer som tog 26 dagar.
“Fordonsbaserade och självförsörjande resor till avlägsna destinationer där den huvudsakliga formen av logi är camping.”
I början av 1900-talet började reguljära leder genom vildmarken trampas upp när man drev boskapen genom de ogästvänliga områdena. Dessa leder blev allmänt kända som de första Overlanding Trails.
Under 1940- och 1950-talet tog lantmätaren Len Beadell initiativet att börja anlägga ett omfattande vägnät, som fortfarande används av overlanders, längs de gamla lederna.
Den ökända Gunbarrel Highway är en övergiven vägsträcka mellan Wiluna i Västaustralien och Yulara i Northern Territory. Den är 140 mil lång och består mest av sten, sand och bortspolade partier.
Connie Sue Highway är en sträcka mellan Warburton och Raw linna i Västaustralien. Den är drygt 65 mil lång och en riktig utmaning när det gäller underlaget.
Anne Beadell Highway länkar samman Coober Peddy i södra Australien och Laverton i Västaustralien och går huvudsakligen genom torra ökenlandskap. Den är 132 mil lång.
Av historien kan man alltså dra slutsatsen att overlanding är det samma som att färdas över långa distanser och olika typer av terräng under flera dagar och att man dessutom är självförsörjande på vägen.
USA har sina egna pionjärer när det gäller overlanding. Lewis och Clarks expedition 1805–1806, hade som huvudsyfte att dels undersöka om det fanns en farbar vattenled från Missourifloden till Stilla havet, dels att kartlägga det outforskade området väster om Missourifloden. I expeditionens spår följde sedan alla de som begav sig västerut i jakten på lycka och framgång. Höjdpunkten kom i mitten och slutet av 1800-talet med de stora guldrusherna.
I Storbritannien kallas företeelsen för green landing. Green lanes är urgamla (ofta igenvuxna) grus- eller gräsleder som löper genom det brittiska landskapet. Vissa anlades redan under romartiden och är så svårframkomliga att de inte kan betraktas som vägar.
Från 1920-talet och framåt började en ny typ av overlanding att bli populär över hela världen, nämligen långresor med egen bil utrustad för självförsörjning och överlevnad, men även overlanding med motorcykel vann mark. Fokus låg inte längre på arbetsrelaterat resande, som till exempel boskapsfösning eller handel, utan mer på upplevelser och äventyr – där själva resan blev målet. Klassiska rutter för den Europeiska overlandern är “Cape to cape” genom Afrika samt österut längs den så kallade “Trans-Siberian Highway” - genom Ryssland och vidare mot Asien.
“Klassiska rutter för den Europeiska overlandern är “Cape to cape” genom Afrika samt österut längs den så kallade “Trans-Siberian Highway”
Idag har intresset för overlanding fullkomligt exploderat, vilket inte minst syns på utbudet av produkter som man kan skaffa för den ultimata overlanding-upplevelsen. Campingprodukter och biltillbehör som anpassats för riktigt tuffa och ibland extrema förhållanden.
Till sist. Medvetna overlanders tar ansvar för att miljöpåverkan blir så låg som möjligt ute i naturen. Det innebär bland annat att man följer de lagar och regler som gäller och att man har som princip att alltid lämna lägret i bättre skick än när man kom dit.
One Life, Live It…
